De senaste veckorna har det funnits ett tema som gått som en röd tråd genom flera av mina somatiska coachingsamtal.
Det har handlat om relationer, om rädslan av att inte passa in, bli accepterad, isolering, och smärtan av att separera sig själv för vara kvar i relation.
Efter sommarens till synes enkla sätt att vara nära människor utomhus, på stranden, i skog och mark, eller sittande på ett café i stan har nu fört oss in i hösten och vad det innebär för många är en form av isolering och ensamhet.
Flera av mina klienter upplever ett skifte inombords nu när säsongen utanför fönstret skiftar, en mer inåtgående rörelse, inte lika mycket ork eller motivation att navigera i det sociala privatlivet.
Det leder till att det kan kännas tryggare att sitta hemma efter arbetet framför en skärm, ett program som kanske målar upp en bild av något du längtar efter, som stimulerar en skugga av riktiga behov i dig men som inte blir tillgodosedda där.
Där alternativet skulle kunna vara att söka sig utåt för kontakt, med bland annat risken att bli avvisad, eller befinna sig i sammanhang där du gömmer delar av dig i rädslan att bli dömd eller sedd i din sårbara längtan efter kontakt.
Det är otroligt smärtsamt att leva livet halv, att gömma väsentliga delar av det autentiska som är du. En gång i livet har det säkerligen tjänat dig att lägga undan vissa delar av dig själv för att få vara kvar i relation, det har betytt överlevnad och där alternativet varit för otänkbart att ta in.
Insikten att dina vårdnadshavare inte hade kapacitet att hantera, se och acceptera hela dig eller tillgodose alla dina behov, att “felet” inte låg hos dig utan i miljön och hos de vuxna i din närhet.
Den insikten är för överväldigande och hjärtskärande för ett barn att förstå, därför blir det enda kvar att göra då att anpassa sig efter (eller revoltera mot) vad de vuxna klarar av, dvs att bland annat, gömma de delar, känslor, uttryck som upplevs oacceptabla av vår omgivning.
Vi växer då upp med föreställningen att vi inte är accepterade, att delar av oss inte är välkomna, att vissa känslor är “bra” och andra “dåliga”.
Detta leder till att vi haltar fram i sociala sammanhang även som vuxna, med skammen som en följeslagare är vi snabba att döma oss själva eller andra, välja ensamhet istället för gemenskap då det finns en upplevd risk att förlora något om jag visar hela mig.
I och med att vi blir mer varse om hur vår barndom och de strategier vi använde för att få vara kvar i relation då, inte tjänar oss längre som vuxna blir alternativet att leva ensamma en större kostnad än riskerna som kommer med att söka genuina närande relationer.
Vad gör du för att lösa gamla inre knutar som hindrar dig att leva fullt ut?
Comentarios