En reflektion kring livet och döden & den intima dansen mellan de två.
- linnjlof
- 24 okt. 2023
- 3 min läsning
Döden ger liv.
Minnen av ett förflutet långt borta gör sig till känna i maggropen, vad gör mig levande?
Igår besökte jag en grav, där för snart 20 år sedan vi varsamt sänkte ner min första kärlek i jorden, 20 år, sedan.
Jag var bara ett barn.
Det var inte första gången döden knackade på min dörr, men det var första gången som hon puttade mig över kanten, ner i ett djupt mörker, till en annan värld, en sorts underjord inombords, ovanjord.
Då hade jag varken de verktyg eller stöd som jag har idag att navigera i dödsrikets dal.
Då, för att överleva dag för dag, så anpassade jag mig genom att stänga av, trubba av, gömma mig bakom en svart fasad.
Övertygad om att jag var ensam, att ingen någonsin kunnat känna så här. Jag var helt obenägen att älska mig själv med den tärande tyngd det innebar att överge en del av mig själv i den överväldigande känslostorm det var att förlora dig.
Det fick mig att reflektera över livet, det förgängliga, oförutsägbara och kaotiska.
Denna reflektion har djupnat, förädlats och finslipats under dessa 20 år, perspektivet har skiftat och vidgats genom att bland annat vara vittne till min egen död.
Världen är full med skönhet, kaos, kärlek, krig och död. Och jag ber dig, försök dö innan du dör. En insikt som landade i mig på en tur ner i dödsrikets dal var, att inget jag önskar klamra mig fast vid får jag ha kvar. Saker, tankar, känslor eller identiteten jag kallar jag. Allt skall tillbaka till källan av liv, det jag upplever mig själv vara är även det något som skall tillbaka, så se inåt och upptäck det som aldrig dör.
Vad är det då som aldrig dör? Vad är det som animerar denna kropp, tankar, känslor och själ? Stannar något av mig kvar, när kroppen sänks ner i en jordig, mörk grav? Jag kan inte säga att jag har sanningsenliga svar på dessa frågor utan bjuder in dig till att undersöka, smaka på och uppleva hur livet känns inom dig. Är du rädd? För att släppa taget, för att behagliga känslor dör eller att någon du älskar inte längre är kvar att hålla din hand när du är i nöd?
I den tibetanska traditionen så är en av de största uppgifterna i livet att förbereda sig för döden, de menar på att vi kan leva mer levande och närvarande om vi förkroppsligar det ofrånkomliga faktum att vi en dag skall dö. Om vi kommer att acceptera detta öde helhjärtat öppnar sig ett liv där vi nyfiket kan navigera dessa till synes vilda och okontrollerbara rörelserna mellan begär och aversion.
Att gå från att vandra genom världen som en levande död till att innebo varje ögonblick med en djup tilltro, att förgängligheten är min vän, att något inom mig aldrig dör. Det är ett åtagande, ett kontrakt med livet, att välja reflektion, att våga se, sörja och fira, att släppa taget om det som tjänat sitt syfte.
Vandra vägen vaken min vän & känn på alla sidor av det som är levande inuti dig!
Ja, jag vill ta tillfället i akt att bjuda med dig att utforska hur din egen intima relation mellan livet och döden känns. En kväll i November samlas vi i cirkel där du tillsammans med en grupp människor får möjlighet att mötas i ärlighet kring detta livsviktiga ämne.
Följ länken för mer information och bokning.
Comments